BOKEN

B o b

B o b

B o b

Våga vara vanlig!

 

 

 

Den fantastiska Brené Brown skriver i sin bok Kvinnor och skam:

»I vår kultur har vi lätt för att avfärda lågmälda, vanliga, hårt arbetande människor. Många gånger likställer vi van- ligt med tråkigt, eller så blir vanligt synonymt med meningslöst.«

 

Jag minns att någon en gång sa att jag som poet var en med-elmåtta.

 

Samtidigt som jag trodde mig vara säker på motsat- sen kände jag ändå ett behov av att värja mig mot påståen- det. Radade genast upp en inre monolog full av bevis på att jag ABSOLUT INTE VAR EN VANLIG MEDELMÅTTA.

 

Att vara medelmåttig var för mig likställt med att vara helt utan värde.

 

Som om jag tidigt har lärt mig att mitt värde som människa är helt avhängigt min eventuella exceptionali tet

(ett ord så ovanligt att varken jag eller Microsoft har en aning om hur det stavas).

 

 

Som om någon tatuerat in en något dyster världsbild i min solarplexus:

Om jag inte är mer värd än andra, är jag inte värd något alls.

 

Med andra ord bar jag omkring på en väldigt bräcklig och energikrävande idé om livet. En självkänsla hämtad från självkänsloburkens bottenskrap.

Något jag eventuellt delar med alla andra som går omkring och leker geni.

 

Vilken värld och vilket liv skapas av idén att »mitt värde uppstår först när jag är bättre och mer speciell än vad du är»?

 

Kanske en ganska ensam värld.

Kanske en värld som borgar för övergrepp?

 

 

Höjdpunkterna i mitt liv inträffar vid två tillfällen. Ibland när jag gör något ovanligt. Något jag aldrig tidigare gjort, något som skärper mina sinnen och får mig att vakna till. Händelser som tack vare sin originalitet är lätta att komma ihåg och uppskatta.

 

 

Men de flesta höjdpunkterna i mitt liv uppstår när jag gör något helt vanligt. När jag dricker kaffe, är med min son, ar- betar eller hänger med en vän.

Även ligga, om man nu anser det som det mest eftersträ- vansvärda, är något synnerligen vanligt.

Faktiskt.

 

Kanske inget säger så mycket om värdet på ditt liv, än hur man mycket du uppskattar dess vanligaste stunder.

 

Min pappa var ovanlig. Han var hippie, turnerade först i Spa- nien och spelade bas utan några kalsonger, bodde senare i skogen och snidade rokokomöbler med en folköl i handen.

Min pappa var lite sur på världen, att man inte fick vara den man ville vara utan att en massa människor skulle rynka på nästan åt en. Samtidigt var han själv dömande. En gång såg vi Eldkvarn på teve. Jag tyckte de var fantastiska. Min pappa pekade på Plura: »En kille med en sådan hatt är inte äkta. Han vill bara bli känd.«

 

Han som så ofta blivit dömd, kunde alltså själv döma ut en människa på teve på grund av en hatt.

 

Vilket i och för sig är högst vanligt. Att vi till sist börjar härma just det beteende vi beklagar hos andra.

Min mamma verkar inte ha de minsta behov av att vara ovanlig. Vilket i mina ögon varit smått besynnerligt.

 

När hon hälsade på mig i kollektivet där jag bodde – fullt av märkliga figurer – så var jag orolig. Vi skulle dessutom ha fest. Ett punkband skulle uppträda i vardagsrummet. Det skulle komma människor med gröna frisyrer. Min mamma var kallskänka. Kände bara supervanliga människor. Hur skulle hon överleva detta?

 

Hon stod halva kvällen och sålde öl i baren och blev extra bra kompis med den grönhåriga. »Det här var den trevligas- te kvällen jag haft på länge», sa hon.

En kväll när jag plötsligt var övertygad om att jag var homosexuell och berättade det för henne, lyfte hon blick- en från Bingolotto och sa med helt odramatisk röst: »Ja, det förvånar mig inte.« Sen log hon och fortsatte kolla in Loket.

 

Kanske ingen har lärt mig så mycket om tolerans mot det ovanliga, som den vanligaste människa jag känner. Min mamma.

Det finns en komiker som heter Jim Jefferies. Han är en helt medelmåttig komiker. Ibland lite rolig alltså.

 

Han riktar sig till publiken och säger: »Jag ser allt hur speciella vissa av er tror att ni är. Men det är ni inte. Jag såg nog hur vissa av er när ni kom in här tänkte åhhh, jag är min- sann speciell, jag köpte nämligen en jättespeciell jacka förra veckan. Men det är bara att glömma. Ni är inte speciella. Ni är medelmåttor. Och det är helt ok.«

Applåderna fick salongen att skaka. 33

På något sätt lever vi i en exceptionalitetskultur. Men å an- dra sidan inte.

De mentala vägskyltarna som pekar åt vilket håll vi ska gå för att söka värde, är schizofrena. Som barn får vi först höra att vi är jättespeciella. För att sedan ändå uppfostras till att inte sticka ut. Vi tutas i att det är ungefär livsfarligt.

 

 

Men dagen efter tutas vi i att för att vara verkligt värdefull, då ska man plötslig få trillingar, bestiga berg, driva börsra- ketsföretag eller åtminstone skriva geniala dikter.

Å ena sidan lever vi i en kultur som uppskattar den där speciella soffan. Samtidigt som vi i realiteten köper den på Ikea. Man kan bli yr för mindre.

 

Vi är vanliga. Vi har för det mesta inte bara helt vanliga möbler, utan helt vanliga jobb och helt vanliga relationer. Förmodligen är inte ens våra barn så där speciella som vi så gärna vill tänka. Förmodligen är de helt vanliga barn. Precis som vår eventuella partner. Jo, även du har låtsats att din partner är speciell. Men din partner är troligen inte det minsta speciell. Har aldrig varit. Hen råkar bara vara fin i alla fall.

 

Och med handen på hjärtat vet vi hur enormt mycket glädje en helt vanlig kan ge oss. Och hur enormt saknad en helt medelmåttig människa kan vara när den gått bort.

Alla som har haft en enda relation vet, vet som tusan, att den andra inte behöver vara det minsta ovanliga för att få vårt universum att vibrera.

 

Och troligen är det så även med dig. Du är inte alls speciell. Du råkar bara vara lite fantastisk ändå.

Kärlek – väntar även du

påatt någon annan

ska borja?

 

 

Skulle du ha något emot mer kärlek i ditt liv?

 

Mitt eget svar är jakande men tyvärr är jag en reaktiv fegis. Gärna mer kärlek, men helst att någon annan börjar.

Det här är en berättelse om motsatsen.

 

En journalist följde en längre tid Dalai lama, och såg något anmärkningsvärt. Varje gång Dalai lama hälsade på någon hände det – presidenter, oljeschejker och uteliggaren på andra sidan kravallstaketet.

Så vad var det som han såg?

 

Han såg hur deras ansikten rämnade. Hur något släppte, hur tagna de blev av en sådan enkel sak som en hälsning.

Som om de plötsligt hade varit på en spasemester. På bara en halv minut.

 

Och till slut var han tvungen att fråga Dalai lama:

»Vad är ditt knep?«

Svaret var enkelt:

 

»Vem jag än hälsar på så hälsar jag bara på ett enda sätt.

Som om det vore en gammal kär vän jag inte träffat på mycket länge.«

 

 

I varje möte utgick han från att han inte behövde avvakta de andras nivå av kärleksfullt bemötande. Han gick helt enkelt all in varje gång.

 

Jag är världens sämsta Dalai lama. Jag tror att varje möte kan vara ett förändrande sådant. Och jag tror att varje möte stärks av vardaglig kärlek.

 

Varje möte börjar oftast med ett hej. Så efter att ha läst detta om Dalai lama frågade jag mig hur mycket kärlek och värme jag själv brukar lägga in i detta skapande hej.

 

Svaret var fasansfullt.

Jag är världens sämsta Dalai lama.

 

Det vore rimligt att jag ju mer jag tyckte om dig som jag

hälsade på la in desto mer kärlek.

Men det gör jag inte.

 

Jag känner inte efter hur mycket jag gillar dig. Jag känner efter hur mycket du verkar gilla mig. Jag har det gamla ett- till-fem-betygssystemet i huvudet. Om jag får för mig att du gillar mig på nivå tre, lägger jag mig själv inte på fyra för att staka ut en rimligare riktning.

 

Nej fan.

 

Jag lägger mig inte ens på nivå tre. Jag lägger mig på nivå två.

För att vara på den säkra sidan.

Jag är nämligen uppväxt i en kontext där jag har lärt mig att den som känner mest kärlek är i underläge.

 

Jag återkommer snart till det men med det sagt så tror inte jag att det finns för lite kärlek i den här världen. Jag tror inte vi känner för lite kärlek i den här världen.

Utan snarare att vi väljer att inte visa den.

 

Kanske på grund av någon rädsla, kanske lathet eller bara vanlig glömska.

Kanske finns det inte för lite kärlek eller omtanke i världen. Kanske vi bara snålar med den som finns?

 

I alla fall jag är uppväxt i en kontext som lärt mig, att om man är den som tycker om mest, kan verka desperat.

 

Jag är jätterädd för att le ibland. Rädd att den andra inte ska le tillbaks.

 

Jag håller tillbaks, låter den andra människans leende bestämma hur brett mitt eget ska bli ...

 

Jag är en reaktiv fegis.

 

Som när man är singel och äntligen, äntligen träffar någon som man blir förälskad i. Man får telefonnumret och vill ringa, men man låter bli. Varför? Jo, ens vänner säger att man inte ska göra det. Nej inte än ...

 

Nu när man äntligen, äntligen hittat en människa som man VERKLIGEN är intresserad av, då ska man INTE ringa, man ska VÄNTA. Det kallas tredagarsregeln ...

 

»Varför då?« frågar man sina vänner.

»Jo, för annars kan hon tro att du gillar henne!»

»Nej det vore ju inte bra.«

Svarar man och nickar införstått tills man kommer på:

Men herregud.

»DET GÖR JAG JU!»

 

Vilket i sammanhanget alltså betraktas som själva problemet.

 

Vi har lärt oss att den andre ska börja. Istället för att ge värl- den vår kärlek, så ber vi den om tillåtelse först. Livrädda för att vara den som råkar ge mest, livrädda för att ge en kärlek som inte returneras och därför gå back ...

 

 

Det är det Dalai lama inte gör, han kollar inte in, checkar inte av innan mötet, hur mycket kärlek kan jag gå in med här? Han utgår från att varje människa fixar det här med lite mer kärlek.

Det bör läggas in en brasklapp. Dalai lama är inte representativ. Han är född till makt, chef över miljoner buddhister och befinner sig högst upp i en buddhistisk hierarki.

 

De flesta av oss befinner sig inte högst upp i någon hierarki överhuvudtaget.

Men vad händer om vi alla ändå skulle göra så? Om vi helt utan någon chefsposition ändå satte igång att idka låga trösklar till vårt eget värmeutsläpp?

 

Tänk om varje möte betraktades som det möte – som kan skapa den omtanke de flesta av oss påstår att vi önskar mer av?

 

Kan man prova själv? Några dagar, någon timme, hälsa på varje människa man möter som om det vore en gammal vän? Idka en kärlek som om den vore självklar och odramatisk.

 

Inte fejka kärlek, den fejkade kärleken har vi nog av. Men dela den vi faktiskt har.

 

Vad tror du skulle hända med ditt liv?

 

Skulle du få mindre eller mer kärlek? Skulle det bli mer eller mindre varmhjärtat? Mer eller mindre fungerande samarbeten?

 

Jag vet inte, jag har bara lite svårt att erkänna att jag skulle tro på att den som ger mest omtanke – får mindre omtanke. Eller att det bästa sättet att ha mest kärlek på slutet, är att själv hålla tillbaks sin egen?

 

Jag råkar bara leva mitt liv efter en manual jag själv inte tror på.

 

Jag ger härmed mig själv en uppgift:

Kära Bob, fejka inte den kärleken som inte är där. Bli inte

bilförsäljare. De fejkade leendena har vi nog av.

 

Men från och med idag, gör allt vad du kan för att visa den kärlek du redan har. Dunka folk i ryggen, pussa dem på kin- den och handla som om du inte behöver vänta på att andra ska börja.

Förbli inte en reaktiv fegis.

 

Handla som om du tror

 

att ditt liv är mer än en rekyl

 

från andra människors försiktighet.

 

Handla som om du tror

 

att även ditt eget verb är ett skapande sådant.

 

 

 

Övning 2

Nivå 1:

Minns ni det senaste leendet ni fick som förändrade er? Kanske första leendet från den som ni sedan gifte er med? Skriv ner de leenden du minns som du fått av någon an-

nan som förändrat något.

Påminn dig om detta under din dag.

Var sedan uppmärksam. Inget mer än så.

 

Nivå 2:

Om du själv får en härligare/ärligare hälsning, är det då

sannolikt att du själv ger vidare minst två härligare/ärligare hälsningar?

En härligare/ärligare hälsning blir då efter 16 hälsnings- led: 50 000 mer kärleksfulla hej.

Kanske redan innan lunch.

Gör kalkyl. Är det värt det?

Om svaret är ja, gå vidare till nästa övning.

 

Nivå 3:

Hälsa på alla du möter som du gillar, som om du verkligen

gillar dem. Fejka inte. Låt bara bli att hålla tillbaks.

Känslan av att du överdriver är till en början ett riktmärke. Gör detta minst en halv dag och skriv sedan en samman-

fattning om hur det påverkade dig.

 

 

 

 

Det här är en berättelse

om godhet.

 

På en skola räckte en elev upp handen och frågade: »Tror du världen är god?«

Jag svarade att gråskalorna både är fler och mer realis tiska. Men sedan la jag till att om man ska prata om ont och gott, tror jag världen är fylld av mer godhet än motsatsen.

Hon räckte upp handen en andra gång:

»Men varför är då alla nyheter så fyllda av skit?«

 

Då visste jag inte vad jag skulle svara. Förrän jag skrev det

här.

 

Varje dag hjälper miljoner människor andra människor. Varje dag blir någon tårögd av tacksamhet, varje dag ar- betar tusen och åter tusen hjälparbetare över hela världen med ett enda uppdrag: Att göra världen lite bättre, hälla in

hjälp till dem som hjälp behöver.

 

Det finns fler hjälparbetare än terrorister. De kommer

inte att få rubriker. Ändå gör de skillnad.

I verkligheten är det sällan så mörkt som i rapportering-

arna om den.

 

Vi har alltid föredragit de berättelser som skrämmer oss.

Det är ett aber.

Viken dag som helst i Sverige är det fler människor som

lägger ner en peng i romens hand, än som knyter sin egen för att slå.

 

Vilken dag som helst i världen, är det fler som ler mot en främling, än som hugger huvudet av den. Ondskan är så ovanlig, att den blir en nyhet.

 

Godheten är så väldigt vanlig, att den inte blir det.

Bara i Sverige finns 370 aktiva hjälporganisationer.

 

Medierna har aldrig skildrat det normala, medierna rapporterar om anomalierna. Det är just så det ska vara.

 

Men tro inte för ett ögonblick att redaktörernas urval är tänkt att skildra verkligheten representativt. Hur många löpsedlar har det skrivits

om hur normalt allt är? Hur många av världens prisbelönta journalister, har riskerat allt,

för att gräva fram

en fördold godhet?

 

Näe.

 

Det kanske inte heller är deras uppgift. Det är ett jobb du

själv får göra.

 

Ta makten över din blick.

Se mot det håll du behöver se.

Ge dig det du behöver, för att orka.

 

I verkligheten finns ett helt annat slags lågmält ljus, än i

berättelsen om den.

Om detta må du själv berätta!

 

Ta makten över din blick.

 

Ge sedan bort denna blick till någon som behöver den. Idag kommer miljoner människor, kanske miljarder, att

göra något för någon annan utan att ha en tanke på varför. Det är helt enkelt så vi fungerar. För det mesta.

 

Ondskan är en anomali. Små hypade skärvor av mörker. Ibland sätter vi fast dessa skärvor framför våra ögon och undrar varför vi plötsligt blev så trötta. Ibland måste man låta dessa skärvor ligga kvar på mar- ken.

 

Klicka sig bort från dem.

 

Och ägna sig åt den vidare verklighet där den lågmälda godheten går runt på gator i sju världsdelar och cirka 246 länder.

Och det troligaste av allt

är att en av dessa lågmälda godheter förmodligen är du.

 

Vi ses!

Copyright © All Rights Reserved

Copyright © All Rights Reserved

Copyright © All Rights Reserved