Veckans Text

Du Är SÅÅÅÅ Välkommen. Info om var kommer när vi vet. ( mvh bob

Du Är SÅÅÅÅ Välkommen. Info om var kommer när vi vet. ( mvh bob

B o b

9 nov

Ur Kommande bok:

Tankar för dagen

- en manual för ett snällare liv.

 

 

Behandla din medmänniska utifrån misstänksamhet, och människan kommer att bli osäker på dig, backa från dig och I viss mån skydda sig från dig. Den kommer inte le, inte ge dig den positiva feedback du förtjänar. Ni blir båda mer ensamma.

 

Du uppfattar den andres avstånd och tar sedan ytterligare avstånd. Allt för att behålla jämvikt

Allt för att inte vara den som kan bli avvisad och besviken.

 

Ni kommer gå bredvid varandra. Men allt mindre med varandra.

Om ingen av er tar det där första steget över försvarsmurens kant, är det bara fråga om tid innan lapparna kommer upp ovanför diskmaskinen.

 

På lapparna kommer det inte stå vad det egentligen handlar om ”varför tycker du inte om mig, varför ler du inte på morgnarna, varför säger du aldrig att jag är bra”.

 

Det kommer troligen istället stå något som

”diskmaskinen fyller inte sig själv.”

Vilket i och för sig är sant.

Men inte bara för diskmaskinen.

 

Men behandla din medmänniska som en vän, så ökar sannolikheten att den blir det.

Varje handling är en tolkning av världen, men också ett skapande av den.

 

Allt går att förändra.

Närmre bestämt förändrar man rummet varje gång man öppnar munnen.

Ingen av oss är obetydlig, inte ens när det känns så.

 

 

 

 

 

 

 

Veckans text. Efter en tågförsening.

 

 

Nör man påminns om att bekvämlighet inte utgörs av att det blir som man tänkt sig. Utan av närvaro.

 

 

 

Vi åkte från farmor i Helsingborg kl 15. jag och min treåring. Vi skulle varit framme i Stockholm kl 22. Sent nog. Det blev kl 00.

 

På slutet av färden ligger min son i mitt knä. Han vänder sig upp och söker min blick. Men vänder sig bort igen. Jag inser att jag mötte hans ögon, men fortfarande tänkte på något helt annat. Att det var därför han vände sig bort igen, för att han sökte något han ändå inte fick.

 

Så efter 30 sekunder vänder han upp blicken igen och den här gången möts vi. Och han säger:

- Pappa, jag vill krama dig.

 

Han sätter sig upp och läggar armarna om mig.

 

Och jag tänker:

att precis så här kort kan sträckan vara

mellan ett ganska vanligt liv

och ett väldigt lyckligt sådant.

 

 

 

 

tanke för dagen

 

Under en föreläsning var det en ung kvinna som sträckte upp handen och frågade: tror du världen är god eller ond.

Jag svarade att det är en besvärlig uppdelning. De flesta av oss är nog både och men om ja får välja, skulle jag svara: god.

 

Hon såg skeptisk ut. - Men varför är då nyheterna så fyllda av onda handlingar.

 

Jag visste inte vad jag skulle svara. Fören jag kom hem.

Det här är mitt svar.

 

Varje dag hjälper miljoner människor andra människor.

Varje dag blir någon tårögd av tacksamhet, varje dag arbetar tusen och åter tusen hjälparbetare över hela världen med ett enda uppdrag: göra världen lite bättre, hälla in hjälp till de som hjälp behöver.

 

Det finns fler hjälparbetare än terrorister. De kommer inte få rubriker. Ändå gör de skillnad.

I verkligheten är det sällan så mörkt som i rapporteringarna om den.

 

Vi har alltid föredragit de berättelser som skrämmer oss. Det är ett aber. .

Viken dag som helst i Sverige, är det fler människor som lägger ner en peng i romens hand, än som knyter sin egen för att slå. Vilken dag som helst i världen, är det fler som ler mot en främling, än som hugger huvudet av den. Ondskan är så ovanlig, att den blir en nyhet.

Godheten är så väldigt vanlig, att den inte blir det.

Bara i Sverige finns 370 aktiva hjälporganisationer.

 

Media har aldrig skildrat det normala, media rapporterar om anomalierna. Det är just så det ska vara.

Men tro inte för ett ögonblick, att redaktörernas urval är tänkt att skildra verkligheten representativt.

Hur många löpsedlar hur det skrivit om hur normalt allt är?

Hur många av världens prisbelönta journalister, har riskerat allt, för att gräva fram en fördold godhet?

Näe.

Det kanske inte heller deras uppgift. Det är ett jobb du själv får göra.Ta makten över din blick.

Se mot det håll du behöver se.

Ge dig det du behöver, för att orka.

 

I verkligheten finns ett helt annat slags lågmält ljus, än i berättelsen om den.

Om detta må du själv berätta!

Ta makten över din blick.

Ge sedan bort denna blick till någon som behöver den.

 

Idag kommer miljoner människor, kanske miljarder, göra något för någon annan,

utan att ha en tanke på varför. Det här helt enkelt så vi fungerar.

 

Ondskan är en anomali. Små hypade skärvor av mörker. Ibland sätter vi fast dessa skärvor framför våra ögon och undrar varför vi plötsligt blev så trötta.

Ibland måste man låta dessa skärvor ligga kvar på marken.

 

Och ägna sig åt den vidare verklighet där den lågmälda godheten

går runt på gator i sju världsdelar och 246 länder.

 

 

Och det troligaste av allt

är att en av dessa lågmälda godheter

-är du.

 

 

 

 

OM UTBRÄNDHET.

 

(Publicerad i expressen. och en av deras mest delade texter.)

 

 

 

För första gången i mänsklighetens historia beror vår utveckling möjligen inte på ökad prestation – utan på mindre, skriver poeten Bob Hansson.

ANNONS:

 

Det sprider sig en epidemi över Europa just nu. Varje minut är det någon som insjuknar, varje vecka sjukskrivs tusentals och vissa av dem, kommer aldrig helt återhämta sig.

 

Epidemin överförs inte av bakterier eller virus. Den överförs av samhällets förväntan på individen. Förväntan på prestation. Epidemin bär olika namn, som ofta inleds med samma ord: utmattning.

 

Anna är 32 år och är sjukskriven för första gången i sitt liv. Hon säger: att det värsta inte är tröttheten i sig, utan skammen.

 

Epidemin kostar. Det kostar som fan. En EU-initierad undersökning beräknat notan för utmattning i Europa till 600 miljarder euro. I Sverige kommer uppskattningsvis 70 000 svenskar bli sjukskrivna för utmattning i år.

 

Om vi är belägrade, är det inte av en makt som är främmande. Tvärtom har vi kommit till den punkt i människans utveckling då det största hotet mot vår hälsa är vår egen normala vardag. Om Europa är invaderat utgörs försvaret möjligen av förnekelse.

Den ökade frekvensen av sjukskrivningar försöker inte lösas genom smartare kollektivavtal och mindre arbetstid, utan genom restriktivare sjukförsäkringssystem.

 

Förslaget om sex timmars arbetsdag betraktats fortfarande som kuriosa. När förslaget om höjd pensionsåldern klubbades igenom var rubrikerna däremot slående: ”Samtliga parter var överens.”

Det är som om ni vill bota benbrott med joggingskor.

 

 

I gymnasiet uppvisar nästan var tionde elev så svåra stressymptom, så att om de vore vuxna och uppsökt läkare – troligen sjukskrivits.

 

Politikernas aktuella skolpolitiska förslag är skrivna i duktighetens bunker. S vill korta loven och införa fler lektioner. Alliansen vill ha fler prov och fler lektioner.

 

En fråga man skulle kunna ställa till makten är: har ni inte pratat med era egna barn? Det är som om ni vill bota benbrott med joggingskor.

 

När en människa brutits ner är det inte individen som misslyckats. Det är kollektivet. Individen måste naturligtvis vara delaktig i den kortsiktiga lösningen, men för den långsiktiga tillfriskningen behövs det en sjukdomsinsikt. Inte individens. Utan kulturens.

 

Men medan en utbränd individ i taget tvingas till sjukdomsinsikt, väntar vi fortfarande på att vår samtid ska göra det samma.

 

Europas 12 miljoner utbrända skulle kunna utgöra ett hot mot prestationssamhället. Om det inte vore för att det ligger i det utbrändas natur att inte göra så mycket väsen av sig.

 

Den utmattade höjer inte rösten, idkar ingen revolution. Den utmattade orkar sällan utanför dörren vilket osynliggör det kollektiv de faktiskt utgör.

Förbyggande åtgärdar kan stavas medbestämmande, för maktlöshet är en stressfaktor. En annan åtgärd kan stavas tagga ner. Våra 12 miljoner utbrända kan ses som en tyst fyr, som med en utmattning i taget blinkar fram sitt budskap: det här håller inte.

 

Det är inte fler artikelserier om utbrändhet som behövs, det är mindre duktighet. För första gången i mänsklighetens historia, beror vår utveckling möjligen inte på ökad prestation, utan på mindre.

 

En lugnt passerad deadline kan vara en viktig insats för folkhälsan. Jag vet. Det är ett påstående som kan utlösa ofrivilliga spasmer. En missbrukare i förnekelse kan lätt få sådana.

 

Men en inställd renovering, en dag i soffan, är inte längre ett tecken på svaghet, utan lyhördhet. Varje paradigmskiftes förlorare är de som hellre väljer tryggheten i gamla lösningar än nya fungerande sådana.

 

Att tagga ner är den moderna människans sätt att signalera, jag tillhör framtiden.

 

Din trötthet beror inte på att du gjorde fel, utan att du var för bra på att göra rätt.

Och sedan rätt igen.

 

 

Ett samhälle som föredrar att lösa nya problem med gamla lösningar är ett samhälle som vägrar att utvecklas. Och det är en utbränd individ i taget som får betala.

 

Så kära du trötta, du bär din diagnos för att ditt samhälle saknar den sjukdomsinsikt du själv har. Du har inte misslyckats, inte ens råkat snubbla och bryta benet.

 

Din trötthet beror inte på att du gjorde fel, utan att du var för bra på att göra rätt. Och sedan göra rätt igen. Och igen. Och igen.

Din trötthet är inte bara din. Din trötthet är politisk.

 

 

 

 

 

Om Snällhet.

 

Det är många av oss som sett Volvos senaste reklamfilmer och lagt märke till ett radikalt trendbrott. Bilar har länge sålts in med kodordet frihet. Frihet har varit synonymt med kraft, muskler och tuff musik.

 

Men något har hänt!

Volvo har valt att ta fasta på en helt annan dimension av ordet frihet.

I den senaste filmen ser vi framgångsrika människor i dyra bostäder.

Det är gryning, de står och tittar ut genom fönstret.

De är ensamma i rummet, de tycks sakna något. De verkar liksom ledsna fast att de uppenbarligen är jätterika.

 

Kodordet är inte kraft, utan snarare vemod.

 

Efter en stund ser vi en av dessa vemodiga människor sätta sig i bilen och åka iväg. Till en sjö för att fiska. Då verkar det bli bättre.

 

Volvo har spenderat miljoner på att läsa av samtiden.

Kommunikation handlar om identifikation.

 

Om inte reklamen angår mig, angår inte heller bilen mig.

 

Volvo har alltså testat diverse upplägg på diverse testgrupper och kommit fram till att den berättelse som just nu har störst träffyta är att vi behöver TO GET AWAY.

Få lite lugn och ro.

 

Den största enskilda orsaken till sjukskrivningar i hela Europa är utmattning. Utmattning är konsekvensen av stress.

 

I våra kroppar är det väldigt liten skillnad på stress och rädsla, reaktionen är närmast identisk. På våra arbetsplatser finns det alltså just nu väldigt många som går runt i ett kroppsligt tillstånd av rädsla.

 

Få av oss svarar dock på frågan: ”Hur är det?” Med ordet: ”Rädd”.

Vi svarar hellre ”Det är OK”.

Men Volvo vet att det inte stämmer. Det är inte alls OK. Något fattas.

 

Det påstådde jag i och för sig redan i min första bok för 19 år sedan. Men om

ett multinationellt bilföretag har samma samtdisanalys som poeterna, bör vi lyssna.

 

Inte bara för att minska sjukfrånvaron. Utan även för att höja nivån på det som kallas friskhet. Frisk är ju så mycket mer än frånvaro av sjuk.

 

. Vi behöver inte köpa en bil i halvmiljonklassen.

Vi behöver bara andas ut.

 

En bra föreläsningsdag kan landa i just detta lugn.

 

En påminnelse om att vi kan sänka våra axlar och lätta den inre slipsknuten.

Vi kan skratta och kanske till och med från magen.

 

Bra föreläsningar skapar ett rum där vi för en gångs skull kan dela insikten:

”ja, jag är ibland rädd och full av tvivel, men det är ok, det är faktiskt helt ok att vara människa även om man råkar vara på jobbet”

 

De spända musklernas charad kan ta en paus. Vi kan lägga ner garden och istället använda energin på att ta nya grepp. Som att komma med de modiga förslag vars succé inte är garanterade.

 

Eller som att be om hjälp.

 

Eller att istället för att vänta på att någonska ge en bekräftelse,

själv sätta igång och ge någon annan den.

 

 

För efter en gemensam utandning ökar modet att ta risker. Istället för att hålla in magen kan vi växa.

 

Och det här kan låta banalt. Men det är det inte.

För vi är alla mer banala än vad vi vill ge intrycket av.

 

Det vet Volvo. Och det visste även regissören av den hyllade tv-serien SKAM, som lät kameran zooma in på en liten kylskåpslapp med ord som säger en hel del:

 

Every one you meet have a struggle you dont know anything about.

Be nice, allways!

 

Ibland är det närmre till stressens paus än vad vi tror. Ibland behöver vi inte köpa en enda bil för att hitta dit. Ibland räcker det med en stund av delad snällhet.

 

 

 

 

 

 

 

- - - - - -

veckans text.

 

 

Är du oxå en skärmknarkare?

 

Lyssna som ljud här

 

 

god morgon jag heter bob och idag ska jag erkänna för er att jag är en missbrukare. men först ska jag berätta om

 

En mamma gjorde ett experiment. Hon satte sig och tittade på sina barn när de lekte. Varje gång de tittade på henne, satte hon ett sträck på ett papper. Det blev 44 ggr under stunden hon satt där. 44 ggr vände sig barnen om för att få bekräftelse av sin mamma, få hennes pupilltid. Exakt så behövd var hon. Och så frågade sig, vad hade hänt om de dessa 44 ggr sett en mamma som suttit och stirrat ner på sin skärm.

 

Det här läste jag på facebook. På en skärm. Min son satt och lekte bredvid. Nä, det gjorde han inte, men kunde ha gjort. Fan också.

 

Vad vill du ha mer av i ditt liv? Frågar jag mig ibland. Ofta blir svaret: mellanrum.

Min senaste diktsamling börjar med en läsanvisning. Att texten inte bör läsas på en skärm. DN tyckte det var förnumstigt. Det tyckte de förmodligen rätt i.

 

Men jag tror ju på poesin, att vi behöver den. Men som poet kan jag inte skriva någon poesi, bara dikt. Poesin kan bara uppstå i läsaren, det är där orden kan vecklas ut graderas upp - till poesi. Som ju egentligen inte är en konstform utan ett tillstånd.

(Något parkförvaltingen vet mer om många poeter än. Jag tror nämligen att parkförvaltningen skapar mer poesi i människors liv än vi poeter, de skapar de genom att ställa fram parkbänkar. Där vi kan sätta oss. ta paus. Och istället för att gå förbi, uppleva.)

 

Poesi behöver mellanrum.

 

Jag sitter på bussen och längtar efter mellanrum men vips sätter händerna igång, likt knarkarens händer som söker sig mot nålen har de tagit upp min smartphon utan att jag ens hunnit bestämma mig för det.

Och så sitter jag där, och klickar sönder stunden.

 

Jag säger att jag längtar efter mellanrum. Men i partkiken gör jag allt för att utrota dem. Jag är nämligen en missbrukare. Det har jag läst. Det var ingen munter läsning.

 

När jag sitter framför skärmen händer två saker. Kortisol och adrenalinhalten ökar. Det är samma sak som händer när vi befinner oss under hot.

Det andra som händer är att man för varje ny skärmbild får en kemisk kick.

Vilket skapar ett beroendesystem som ständigt dopaminbelönar hjärnan vid nya intryck. Det i sin tur får hjärnan att ständigt leta efter en extern stimulation. Jag blir alltså beroende av att undvika mellanrummen, blir beroende av att undvika mig själv

En forskare har visat att det räcker att höra mobilen plinga till, så sänks ens intelligens med tio enheter.

Om man är en sån som tänker ”åh, allt kommer lösa sig, bara jag blir lite dummare, då är det jättebra att slösurfa. inte annars.

 

Och tråkigheterna slutar inte där.

Klickandet puttar en bort från högra hjärnhalvan in i den vänstra. Det är i den högra halvan känslan av meningsfullhet sitter. Men den puttas man alltså bort ifrån. Om man tycker: åh mitt liv känns alldeles för meningsfullt: är det bra att klicka. Annars bara dumt.

Typiskt trist om du frågar mig. Och tristare blir det. Men det gör inget. För det kan man glömma bort.

För Glenn Wilson, tidigare professor i psykologi, har påvisat att de kognitiva förlusterna av multitasking försämrar minnet mer än långvarigt mariujanarökande.

När jag sitter där och till synes helt oskyldigt fingrar på min skärm på bussen sysslar jag alltså med något som är farligare än hasch.

Och dessutom kanske mitt i rusningstid på bussen, kanske barn sitter bredvid och ser det. Ähhhh , det är inte bra.

 

Själv säger jag ”Den här texten bör inte läsas på någon skärm”

Skriver jag och slår sedan igen min dator. Får en stunds panik. För hur vad det nu man gjorde, när man inte gjorde något?

 

Log out tune in.

Dela nu upp er i smågrupper och prata om det här.

 

god morgon.

 

Lyssna som ljud här

 

 

 

 

 

 

 

 

 

--

 

 

 

 

Om terrordådet. Stockholm.

 

Våldets favoritkusin är demoniseringen av den andre

Publicerad I Expressen. 10 apr

 

 

När människor sprider falska kollage som vill påskina hur muslimer saknar empati är taktiken att avhumanisera de andra, skriver författaren Bob Hansson.

 

 

Terror ska inte underskattas. Men inte heller överskattas.

Terror är ett kraftfullt ord. Accessionerna det väcker monstruösa.

 

När jag skärskådar min egen relation till det ordet, upptäcker jag att det till stor del är skapat av vad jag läst. Men kanske ännu mer av alla de filmer jag sett. Där vältränade terrorister är en hårsmån från att utplåna en hel stad eller kontinent med väldiga avancerade bomber. Världen räddas i sista sekund. Gång på gång. En association som jag misstänker påverkade mig även i fredags.

 

2003 körde en ensam galning genom gamla stan. Två döda. 15 skadade. Det var fruktansvärt. Men efter 7 april, är vi inte bara upprörda vad som hänt, fyra döda och 15 skadade, utan vad som KAN hända.

 

Brunhögern skyller på flyktingvågen.

Efter gamla stan skyllde man på nedmonterad psykvård.

Den 7 april för femton år sedan intog engelska styrkor staden Basra. Det som snart kallades fred blev fortsättningen på en våldspiral vi ännu tumlar runt i. Historien är rätt tydlig på den punkten, ett våld leder oftast vidare till ett annat.

 

Natten till fredagen bombade USA Syrien. Även i mig kändes det på något vis rätt i magen och i fredags flöt tankarna igenom mig igen: bomba, bomba, bomba.

Så när en Sverigedemokratisk kommunalpolitiker som replik på varför det är viktigt att kolla fakta svarar: ”så kanske du tänker, men jag kanske tänker med känslorna” så är han inte ensam om det. Tänka med känslorna. Det spelar ingen roll om det är sant, det viktiga är att det känns sant. Tänka med känslorna. Troligen gjorde även terroristen det. Troligen även Katerina Janouch när hon ifrågasatte varför fredagens misstänktas gärningsman skulle få en renommerad advokat. Eftersom hon med den åsikten försvagar just den demokrati attacken var riktad emot. Eller lite klatschigare uttryckt, vem fan behöver demokrati för att försvara den.

 

Våldets favoritkusin är demoniseringen av den andre. När människor sprider falska kollage som vill påskina hur muslimer saknar empati är taktiken att avhumanisera de andra. Även vi antirasister kan hemfalla åt förenkling, när vi så fort vi hör någon kritisera flyktingpolitiken, reagerar som om självaste Adolf Hitler öppnat munnen.

 

Vi kan inte nöja oss med det som ”känns rätt”. Vi måste orka motsatsen. Måste orka stå emot enkla svar. Måste orka stå emot våra egna impulser att låta verkligheten reduceras till en rekvisita för vår egen världssyn. Måste skärskåda våra accessioner, skärskåda var de kommer ifrån och leder till.

I fredags stängdes halva Stockholm ner. Nästan ingen såg någon terrorist. Förutom i sitt eget huvud. Många såg däremot k-pistbeväpnad polis och militär. Möjligtvis nödvändigt.

Men att folk fortfarande bar ut pizza blev en nyhet.

En nyhet som fick kritik för att vara helt jävla menlös.

 

 

Det finns de som kallar den sammanhållning som visats upp för naiv och kumbaya. Vilket får mig att tänka på gatubarn i Sydamerika, hur de i experiment, då de fick se människor med olika ansiktsuttryck bara kände igen två olika känslor, ilska och rädsla. Inga andra kände de igen, bara detta. Tänker att det finns vissa drag i vår samtid nu påminner om dem. Det enda som känns igen är ilska och rädsla och allt annat kallas naivt.

Vi vet ännu inte om det var en vältränad terrorist. Vi vet ännu inte om det var en sjuk människa, som eventuellt kommer motivera sitt dåd med muslimsk extremism snarare än inre röster.

Vi vet inte.

Men vad en terrorist kan göra har vi lärt oss.

 

 

Jag vill inte förringa det som hände i helgen. De anhörigas smärta är inte relativ. Den är bara fruktansvärd.

Men rent numerärt, är E4:an fortfarande farligare än vårt lands terrorism. Det är just därför terrorismen är så effektiv, inte bara för vad den åstadkommer, utan för de accessionerna den väcker i oss.

Just därför är nyheten om en trots allt utburen pizza relevant.

Om jag hade varit terrorist hade jag älskat militär på gatorna. Jag hade älskat ryktena, rädslan och hatet.

 

Och i djupet av mitt svarta hjärta, avskytt pizzabud.

 

 

 

 

NY DIKTSAMLING

28 JANUARI!

SE EN KORT FÖRELÄSNING OM ATT SÄGA HEJ. (ENGELSKA)

Copyright © All Rights Reserved