Veckans Text

Du Är SÅÅÅÅ Välkommen. Info om var kommer när vi vet. ( mvh bob

Du Är SÅÅÅÅ Välkommen. Info om var kommer när vi vet. ( mvh bob

B o b

24 maj.

 

Flickrum som plötsligt står tomma

samt Gudar som verkar helt sjuka i huvudet.

 

 

De har längtat efter den här kvällen så som man bara kan längta efter något i just den åldern. Större än vad något kan bli för oss som fyllt trettio.

 

De är uppklädda i sina favoritkläder, den här kvällen har föräldrarna inte fått bestämma. Det här är deras grej. De har inte kunnat tänka på något annat än just den här konserten på flera dagar. Kanske veckor.

 

Trettonåriga tjejer, ballonger. Bland dessa står en ung man. Men kroppen förvandlad till ett vapen.

Han trycker på utlösaren och sekunden efter trasas ballongerna sönder. Och finkläder. Och magar. Hans inälvor blandas med de unga flickornas.

 

Vad såg han sekunden innan han utlöste bomben?

Han kan omöjligt sett uppspelta, tonårsflickor med frisyrerna så fulla av liv och blickar som fyllda av nypoppade pocorn.

Vad såg han?

 

I den förra stora terroristvågen i Europa på 70-talet, var dåden fler än nu. Men de följde en dramaturgi. Det var ondskan som skulle straffas och det var sympati för saken som skulle väcks. Målet var männen med makt. Uniformer och direktörer.

 

Denna unga man, vad såg han i förrgår kväll där han stod med sin egen puls tickande under en hud som snart skulle sprättas sönder?

Hans far var starkt emot religiöst våld. Ingen i hans omgivning uppger att de ens sett något tecken på radikalisering?

 

Vad såg han när han borde sett helt jävla oskyldiga tonårsflickor? Flickor som nyss kommit på att man kan välja vem man vill vara, om man ska gilla den eller den artisten, den eller den frisyren. Några av flickorna har troligen haft kvar sin hamsterbur i rummet under affischerna på hästar och popstjärnor.

Vad händer med dess burar och affischer? Kommer de vara kvar? Kommer de till sist plockas undan?

Vad såg han?

 

Empatin lär inte vara färdigutvecklad i hjärnan förrän i 25-årsåldern. Jag vet inte om det stämmer. Men dådet blir som en vedervärdig illustration till vad frånvaron av empati kan leda till.

Har han själv visats någon? Jag tänker att det bara är en människa som aldrig visats empati som själv kan sakna den. Men det har jag ingen aning om. Den tanken är bara ett fåfängt försök att förklara något obegripligt.

 

Ett enklare sätt vore att påstå att det här är typiskt ”dom” typiskt islam.

Ett argument mot det är att det är jävla många som har jävligt konstiga ideer och jävligt mycket hat i sina kroppar som för den sakens skull inte spränger barn i luften.

 

Jag tänker på mansnormer. Hur det även i Sverige är mer sannolikt att en flicka får tröst på förskolan och att en pojke får en tillrättavisning.

Men även det är bara en tanke så mycket mindre än det som hände i Manchester.

 

Kanske är det ändå Koranens fel:

 

"De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land.”

 

Kanske var det inte barn han såg utan soldater i kriget mot Gud?

Ingenstans i Koranen står det mig veterligen något om att det är ok att döda barn. Inte ens om de gillar pop.

 

Det gör det däremot i gamla testamentet. Där Moses på uppdrag av Gud just låtit sina soldater avsluta ett folkmord. Soldaterna har låtit kvinnorna leva. Det gör Moses ursinnig:

 

”Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del.”

 

Det känns obegripligt att en halv värld läste det här och utbrast; ”rimligt, bra gud, den tar vi.”

Det var i och för sig längre sen än i Söndags.

Då en ung man gick in på ett barnkalas av en enda anledning.

Att spränga det i luften.

 

Och jag blir liten.

För liten för att förstå, för liten för att förklara.

Men inte för liten för att rymma avsky. Avsky mot varje blick som kan riktas mot en annan människa utan att se den. Och istället se en fiende. En fiende värd att utrotas.

 

Och den enda trösten är att trots den svarta stråk av mörker som drar genom vår historia är det en blick som är en anomali. Ett undantag. Ett för oss alla horribelt undantag.

 

Och efter den tanken blir det tyst.

Det blir så ofantligt tyst i mitt huvud.

 

 

 

Om terrordådet. Stockholm.

 

Våldets favoritkusin är demoniseringen av den andre

Publicerad I Expressen. 10 apr

 

 

När människor sprider falska kollage som vill påskina hur muslimer saknar empati är taktiken att avhumanisera de andra, skriver författaren Bob Hansson.

 

 

Terror ska inte underskattas. Men inte heller överskattas.

Terror är ett kraftfullt ord. Accessionerna det väcker monstruösa.

 

När jag skärskådar min egen relation till det ordet, upptäcker jag att det till stor del är skapat av vad jag läst. Men kanske ännu mer av alla de filmer jag sett. Där vältränade terrorister är en hårsmån från att utplåna en hel stad eller kontinent med väldiga avancerade bomber. Världen räddas i sista sekund. Gång på gång. En association som jag misstänker påverkade mig även i fredags.

 

2003 körde en ensam galning genom gamla stan. Två döda. 15 skadade. Det var fruktansvärt. Men efter 7 april, är vi inte bara upprörda vad som hänt, fyra döda och 15 skadade, utan vad som KAN hända.

 

Brunhögern skyller på flyktingvågen.

Efter gamla stan skyllde man på nedmonterad psykvård.

Den 7 april för femton år sedan intog engelska styrkor staden Basra. Det som snart kallades fred blev fortsättningen på en våldspiral vi ännu tumlar runt i. Historien är rätt tydlig på den punkten, ett våld leder oftast vidare till ett annat.

 

Natten till fredagen bombade USA Syrien. Även i mig kändes det på något vis rätt i magen och i fredags flöt tankarna igenom mig igen: bomba, bomba, bomba.

Så när en Sverigedemokratisk kommunalpolitiker som replik på varför det är viktigt att kolla fakta svarar: ”så kanske du tänker, men jag kanske tänker med känslorna” så är han inte ensam om det. Tänka med känslorna. Det spelar ingen roll om det är sant, det viktiga är att det känns sant. Tänka med känslorna. Troligen gjorde även terroristen det. Troligen även Katerina Janouch när hon ifrågasatte varför fredagens misstänktas gärningsman skulle få en renommerad advokat. Eftersom hon med den åsikten försvagar just den demokrati attacken var riktad emot. Eller lite klatschigare uttryckt, vem fan behöver demokrati för att försvara den.

 

Våldets favoritkusin är demoniseringen av den andre. När människor sprider falska kollage som vill påskina hur muslimer saknar empati är taktiken att avhumanisera de andra. Även vi antirasister kan hemfalla åt förenkling, när vi så fort vi hör någon kritisera flyktingpolitiken, reagerar som om självaste Adolf Hitler öppnat munnen.

 

Vi kan inte nöja oss med det som ”känns rätt”. Vi måste orka motsatsen. Måste orka stå emot enkla svar. Måste orka stå emot våra egna impulser att låta verkligheten reduceras till en rekvisita för vår egen världssyn. Måste skärskåda våra accessioner, skärskåda var de kommer ifrån och leder till.

I fredags stängdes halva Stockholm ner. Nästan ingen såg någon terrorist. Förutom i sitt eget huvud. Många såg däremot k-pistbeväpnad polis och militär. Möjligtvis nödvändigt.

Men att folk fortfarande bar ut pizza blev en nyhet.

En nyhet som fick kritik för att vara helt jävla menlös.

 

 

Det finns de som kallar den sammanhållning som visats upp för naiv och kumbaya. Vilket får mig att tänka på gatubarn i Sydamerika, hur de i experiment, då de fick se människor med olika ansiktsuttryck bara kände igen två olika känslor, ilska och rädsla. Inga andra kände de igen, bara detta. Tänker att det finns vissa drag i vår samtid nu påminner om dem. Det enda som känns igen är ilska och rädsla och allt annat kallas naivt.

Vi vet ännu inte om det var en vältränad terrorist. Vi vet ännu inte om det var en sjuk människa, som eventuellt kommer motivera sitt dåd med muslimsk extremism snarare än inre röster.

Vi vet inte.

Men vad en terrorist kan göra har vi lärt oss.

 

 

Jag vill inte förringa det som hände i helgen. De anhörigas smärta är inte relativ. Den är bara fruktansvärd.

Men rent numerärt, är E4:an fortfarande farligare än vårt lands terrorism. Det är just därför terrorismen är så effektiv, inte bara för vad den åstadkommer, utan för de accessionerna den väcker i oss.

Just därför är nyheten om en trots allt utburen pizza relevant.

Om jag hade varit terrorist hade jag älskat militär på gatorna. Jag hade älskat ryktena, rädslan och hatet.

 

Och i djupet av mitt svarta hjärta, avskytt pizzabud.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

OM UTBRÄNDHET.

(Publicerad i expressen.)

 

 

 

För första gången i mänsklighetens historia beror vår utveckling möjligen inte på ökad prestation – utan på mindre, skriver poeten Bob Hansson.

ANNONS:

 

Det sprider sig en epidemi över Europa just nu. Varje minut är det någon som insjuknar, varje vecka sjukskrivs tusentals och vissa av dem, kommer aldrig helt återhämta sig.

Epidemin överförs inte av bakterier eller virus. Den överförs av samhällets förväntan på individen. Förväntan på prestation. Epidemin bär olika namn, som ofta inleds med samma ord: utmattning.

 

Anna är 32 år och är sjukskriven för första gången i sitt liv. Hon säger: att det värsta inte är tröttheten i sig, utan skammen.

Epidemin kostar. Det kostar som fan. En EU-initierad undersökning beräknat notan för utmattning i Europa till 600 miljarder euro. I Sverige kommer uppskattningsvis 70 000 svenskar bli sjukskrivna för utmattning i år. Om vi är belägrade, är det inte av en makt som är främmande. Tvärtom har vi kommit till den punkt i människans utveckling då det största hotet mot vår hälsa är vår egen normala vardag. Om Europa är invaderat utgörs försvaret möjligen av förnekelse.

Den ökade frekvensen av sjukskrivningar försöker inte lösas genom smartare kollektivavtal och mindre arbetstid, utan genom restriktivare sjukförsäkringssystem. Förslaget om sex timmars arbetsdag betraktats fortfarande som kuriosa. När förslaget om höjd pensionsåldern klubbades igenom var rubrikerna däremot slående: ”Samtliga parter var överens.”

Det är som om ni vill bota benbrott med joggingskor.

 

 

I gymnasiet uppvisar nästan var tionde elev så svåra stressymptom, så att om de vore vuxna och uppsökt läkare – troligen sjukskrivits. Politikernas aktuella skolpolitiska förslag är skrivna i duktighetens bunker. S vill korta loven och införa fler lektioner. Alliansen vill ha fler prov och fler lektioner. En fråga man skulle kunna ställa till makten är: har ni inte pratat med era egna barn? Det är som om ni vill bota benbrott med joggingskor.

 

När en människa brutits ner är det inte individen som misslyckats. Det är kollektivet. Individen måste naturligtvis vara delaktig i den kortsiktiga lösningen, men för den långsiktiga tillfriskningen behövs det en sjukdomsinsikt. Inte individens. Utan kulturens. Men medan en utbränd individ i taget tvingas till sjukdomsinsikt, väntar vi fortfarande på att vår samtid ska göra det samma.

 

Europas 12 miljoner utbrända skulle kunna utgöra ett hot mot prestationssamhället. Om det inte vore för att det ligger i det utbrändas natur att inte göra så mycket väsen av sig. Den utmattade höjer inte rösten, idkar ingen revolution. Den utmattade orkar sällan utanför dörren vilket osynliggör det kollektiv de faktiskt utgör.

Förbyggande åtgärdar kan stavas medbestämmande, för maktlöshet är en stressfaktor. En annan åtgärd kan stavas tagga ner. Våra 12 miljoner utbrända kan ses som en tyst fyr, som med en utmattning i taget blinkar fram sitt budskap: det här håller inte.

 

Det är inte fler artikelserier om utbrändhet som behövs, det är mindre duktighet. För första gången i mänsklighetens historia, beror vår utveckling möjligen inte på ökad prestation, utan på mindre. En lugnt passerad deadline kan vara en viktig insats för folkhälsan. Jag vet. Det är ett påstående som kan utlösa ofrivilliga spasmer. En missbrukare i förnekelse kan lätt få sådana. Men inställd renovering, en dag i soffan, är inte längre ett tecken på svaghet, utan lyhördhet. Varje paradigmskiftes förlorare är de som hellre väljer tryggheten i gamla lösningar än nya fungerande sådana. Att tagga ner är den moderna människans sätt att signalera, jag tillhör framtiden.

 

Din trötthet beror inte på att du gjorde fel, utan att du var för bra på att göra rätt.

Och sedan rätt igen.

 

 

Ett samhälle som föredrar att lösa nya problem med gamla lösningar är ett samhälle som vägrar att utvecklas. Och det är en utbränd individ i taget som får betala.

 

Så kära du trötta, du bär din diagnos för att ditt samhälle saknar den sjukdomsinsikt du själv har. Du har inte misslyckats, inte ens råkat snubbla och bryta benet. Din trötthet beror inte på att du gjorde fel, utan att du var för bra på att göra rätt. Och sedan göra rätt igen. Och igen. Och igen.

Din trötthet är inte bara din. Din trötthet är politisk.

 

 

 

 

 

Om Snällhet.

 

Det är många av oss som sett Volvos senaste reklamfilmer och lagt märke till ett radikalt trendbrott. Bilar har länge sålts in med kodordet frihet. Frihet har varit synonymt med kraft, muskler och tuff musik.

 

Men något har hänt!

Volvo har valt att ta fasta på en helt annan dimension av ordet frihet.

I den senaste filmen ser vi framgångsrika människor i dyra bostäder.

Det är gryning, de står och tittar ut genom fönstret.

De är ensamma i rummet, de tycks sakna något. De verkar liksom ledsna fast att de uppenbarligen är jätterika.

 

Kodordet är inte kraft, utan snarare vemod.

 

Efter en stund ser vi en av dessa vemodiga människor sätta sig i bilen och åka iväg. Till en sjö för att fiska. Då verkar det bli bättre.

 

Volvo har spenderat miljoner på att läsa av samtiden.

Kommunikation handlar om identifikation.

 

Om inte reklamen angår mig, angår inte heller bilen mig.

 

Volvo har alltså testat diverse upplägg på diverse testgrupper och kommit fram till att den berättelse som just nu har störst träffyta är att vi behöver TO GET AWAY.

Få lite lugn och ro.

 

Den största enskilda orsaken till sjukskrivningar i hela Europa är utmattning. Utmattning är konsekvensen av stress.

 

I våra kroppar är det väldigt liten skillnad på stress och rädsla, reaktionen är närmast identisk. På våra arbetsplatser finns det alltså just nu väldigt många som går runt i ett kroppsligt tillstånd av rädsla.

 

Få av oss svarar dock på frågan: ”Hur är det?” Med ordet: ”Rädd”.

Vi svarar hellre ”Det är OK”.

Men Volvo vet att det inte stämmer. Det är inte alls OK. Något fattas.

 

Det påstådde jag i och för sig redan i min första bok för 19 år sedan. Men om

ett multinationellt bilföretag har samma samtdisanalys som poeterna, bör vi lyssna.

 

Inte bara för att minska sjukfrånvaron. Utan även för att höja nivån på det som kallas friskhet. Frisk är ju så mycket mer än frånvaro av sjuk.

 

. Vi behöver inte köpa en bil i halvmiljonklassen.

Vi behöver bara andas ut.

 

En bra föreläsningsdag kan landa i just detta lugn.

 

En påminnelse om att vi kan sänka våra axlar och lätta den inre slipsknuten.

Vi kan skratta och kanske till och med från magen.

 

Bra föreläsningar skapar ett rum där vi för en gångs skull kan dela insikten:

”ja, jag är ibland rädd och full av tvivel, men det är ok, det är faktiskt helt ok att vara människa även om man råkar vara på jobbet”

 

De spända musklernas charad kan ta en paus. Vi kan lägga ner garden och istället använda energin på att ta nya grepp. Som att komma med de modiga förslag vars succé inte är garanterade.

 

Eller som att be om hjälp.

 

Eller att istället för att vänta på att någonska ge en bekräftelse,

själv sätta igång och ge någon annan den.

 

 

För efter en gemensam utandning ökar modet att ta risker. Istället för att hålla in magen kan vi växa.

 

Och det här kan låta banalt. Men det är det inte.

För vi är alla mer banala än vad vi vill ge intrycket av.

 

Det vet Volvo. Och det visste även regissören av den hyllade tv-serien SKAM, som lät kameran zooma in på en liten kylskåpslapp med ord som säger en hel del:

 

Every one you meet have a struggle you dont know anything about.

Be nice, allways!

 

Ibland är det närmre till stressens paus än vad vi tror. Ibland behöver vi inte köpa en enda bil för att hitta dit. Ibland räcker det med en stund av delad snällhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Maj.

 

Fyller år. Har middag. Den är som tortyr.

 

 

 

Gud. Alla mina vänner har adhd.

Typ. 5 raketer.

Outhärdligt.

Som en välkryddade maträtt. Men utan maträtt. Sitta med munnen full av peppar och undra varför det är så svårt att slappna av och njuta av maten. Eller som att gått på melodifestival. Men att det inte är melodifestival. Utan ens liv och aldrig kommer sluta. Eller som... Nej. Gud, jag måste genast sova. Drömma buddhadrömmar. Drömma syrsor, drömma långsamma köer. Drömma turistmål off season med dåligt väder. Drömma tjocka tysta djur som bara ligger där. Precis. Vallrosdrömmar. Nu. Genast. Godmorgon i förskott. Till oss båda. Nu är det torsdag. Typiskt bra dag. Tack för uppmärksamheten. Osv osv

 

Det var igår. Nu sitter jag vid vatten.

 

Den här världen är en bråkstake, lämnar en inte ifred. Jag attraheras tydligen av högenergiska vänner. Det är fasansfullt. Alla pratar i munnen på varandra. Alla bär på dramas och är just nu inne i nått livsviktigt. Och det stämmer. Det är dom. Det är inte klokt. Den ena har äntligen fått sin stalker häktad. Efter två år av dagliga grova hot, grovt förtal och repade bilar. Nu är hon häktad. Polisen får dock inte begära ut samtalslistor från operatören. Minsta straff för brotten är böter och då går inte det. Otroligt. Hon är häktad för brott hon troligen begått genom sin telefon. Men man får inte kolla om hon gjort det. Min vän är världens snällaste. En sådan som många skulle kalla för snäll. Nu hängs han ut som pedofil med bild och allt över halva internett, samtidigt som stalkern hotar hans barn med grovt sexuellt våld. Två år. I stort sett varje dag.

Han är den mest generösa människa jag känner. Hans skratt förgyller lockarna på vilket rum som helst. Han är en man som borde få nobelpris i mänsklighet. Men det finns inget sånt pris. Det är en konspiration. Snälla får inga medaljer. De får visserligen kärlek. Vilket är helt perfekt. Eftersom de genast skickar den vidare.

Vanliga människor har ju en tendens att låsa in all kärlek de får i ett bankfack och hoppas på att den ska ligga där och föränta sig.

En idiotisk ide.

Jag har själv prövat den.

 

En annan vän har förlorat nästan allt. Hon skrattar och strålar. Man borde mala ner henne och sälja henne som piller. En annan vän är kär i någon som till sist träfat någon annan. Samma människa har dessutom enorm pollenallergi - släpar sig fram mellan gräsmattorna som en heroinist på avtändning. Han är ändå snyggare än oss alla.

Det hela är obegripligt. En annan spelar entusiastiskt upp sin egen begravningslåt. Det är en italiensk discolåt. Fullständigt smaklös. Han har armarna i luften: "så här ska man dö, alla borde repetera sin begravning!" Hans skratt är ett bazzokaskratt, skulle slita upp plåten på vilken stridsvagn som helst. Jämfört med honom befinner vi oss alla andra i en ständig livskris.

Det är högst irriterande.

En annan masserar rika människor för en veckolön per timme. Hon vet inte hur det går gått till. Inte vi heller. Hon har inte gått en enda dag i massageutbildiing. Hon är helt enkelt bara fantastisk, ett hjärta större än pentagon.

 

Att dela bord med de här människorna är som ni förstår fasansfullt.

 

Alla skriker. Jag sitter i en hörna och känner mig bräcklig. Längtar efter tömda öknar, längtar efter att dagens största händelse är att få betrakta hur ett sandkorn långsamt byta plats med ett annat.

Drömmer om tysta zombies. Sådana som sitter framför tvn och stirrar vart de än befinner sig. Människor som aldrig någonsin kan störa en eftersom de sedan länge slutat betraktas sig värda någon uppmärksamhet. Ja, få sitta i en helt vanlig likvaka som aldrig tar slut eftersom det inte finns något lik att begrava. Bara vanlig vardag. Likvakevardag.

Drömmer om att få vara med i ett litteraturprogram på tv. Sitta och grubbla och i största stillhet och inte ge världen något annat än intrycket av att själv vara intelligent. Humma lite och idka basröst. Jag är skitbra på att humma med basröst. Drömmer om att nöja mig med det.

Drömmer om minimalism.

Drömmer om en långsamt smekande hand som sakta rör sig ner mot mitt skrev, med beräknad ankomst 17 aug.

Drömmer om långsamhet och stillhet och fläsk som bara ligger där.

Drömmer även att kajen jag just nu sitter vid ska svepas in i en filt av vindstillhet. Drömmer om att istället få gå runt på vattenytan sjunka ner mot botten och idka plattfisktid.

Vi behöver alla idka lite plattfisktid då och då.

Låta hajarna simma runt och hålla på bäst de vill.

Men det är inte så det är. Alla mina vänner är hajar. Om de är stilla en minut så dör de.

 

Att vilja leva är en sak. Men att umgås med människor som faktiskt gör det kan vara obegripligt frustrerande.

Som att ha sex med någon som har tvärtomorgasmer. En halv minuts tystnad mellan de timmslånga skriken av extas.

Det enda jag kan lägga till är att jag älskar er.

Lämna aldrig min sida.

 

 

 

 

- - - - - - -

 

 

Olle. död idag.

 

Vi är alla små rädda medelmåttor bredvid denna man och jag tror vi vet det.

 

Jag sitter på en balkong. Jag dricker en kaffe och röker EN cigarett. Och lyssnar på en kaffe och cigarett.

Första gången jag träffade honom drack jag också kaffe. Jag skulle snart släppa min första diktsamling. ”Det var den bästa titeln på en diktsamling jag någonsin hört”:

Det är de första orden jag minns av honom. Jag hade ingen aning om, att han skulle bli som en bror. Den storebror jag aldrig tidigare haft och sedan länge gett upp hoppet om.

Nu är han död.

Det svider i mina ögon. Det tog ett tag. Men sedan kom gråten av all den kärlek jag fått. Och att mannen som gav den är borta nu.

Andra gången vi sågs var på ett tåg. Vi skulle båda kliva av i varberg. Jag skulle på bröllop. Han skulle spela. Jag smet från bröllopet och träffade honom på kajsas vid havet. Han sa ”du är en av de få som fortfarande är långhåriga på ett snyggt sätt”:

Han var så. Han kunde mörda folk med munnen. Att gå runt och försöka bli älskad av alla var inte en drift vi delade. Han skiljde sig från de flesta av oss där. Och kanske är det just därför världen blev tömd på något viktigt idag.

För han kunde inte bara mörda med sin mun, han kunde även få oss andra att födas lite mer.

En påsk satt vi på Gondolen. ”Nu är det stängt till och med för stammisar som er” sa bartendern. I sin vita leende skjorta. Dagen efter träffade vi upp två tjejer som vi träffat kvällen innan. Gullmarsplan. Vi skulle följa med dem till deras familjemiddag på landet.

Vi hade alltså aldrig tidigare träffat dem. Men nu skulle vi påskadopteras.

I sista stund ändrade dom sig. Det var något med en farmor. Som var gammal. Som skulle tycka det var konstigt om främlingar dök upp på släktmiddagen. Det var påsk. Hon är gammal. Hon skulle kunna dö. Sa dom. Och skrattade.

Förmodligen dog hon nån gång ändå.

 

Vi längtade båda familj. En familj att drunkna av kärlek i.

Det var inte det som skiljde honom från den värld där alldeles för många går runt och undrar varför man ålagts bära en ensamhet som inte riktigt känns korrekt.

Även den som inte vill bli älskad av alla vill bli älskad av någon.

Han hade mitt namn tatuerat på sin arm.

Jag har ofta tänkt på det, när det varit som värst, att den finns någon som tog emot mig som jag nästan aldrig blivit mottagen av någon annan.

Mottagen i all den smärta och längtan och sprödhet och uppsluppenhet en människa kan rymma.

Han backade helt enkelt inte. Inte för något.

Kanske det beror på att han inte var rädd för att dö.

En kväll i Helsingfors var det en skjortklädd man som fick för mig att han skulle slå mig. Oklart varför. Jag ställde undan mitt vinglas och försökte låta bli att visa hur rädd jag var.

Då kom han fram, stirrade den snyggt gymmade och lika snyggt klippta mannen i ögonen och väste att han skulle döda honom, om han inte gick därifrån på en sekund skulle han döda honom.

Mannen blev ett barn som genast sa förlåt.

Många har velat slå mig. Många har gjort det. De flesta i tonåren.

Men den här gången, var min storebror där, och räddade mig.

Jag räddades av världens räddaste man.

Min 3--åriga son säger när han är rädd, ”det är bara när man är rädd man kan vara modig”.

Han var världens räddaste man.

Och kanske var det därför han är den modigaste jag träffat.

En man som faktiskt, hur löjligt storslaget det skulle kunna låta, faktiskt eventuellt, var beredd att dö för den han höll av.

Vi är alla små rädda medelmåttor bredvid denna pojke som gång på gång förvandlade det mörker de flesta av oss undviker – till ett stort jävla ljus.

I vilket han nu klivit in.

Lämnat oss andra ensammare än igår.

 

 

det här är ur en diktsaming. den heter ”här är vi”. För det är vi ju. Fortfarande.

 

 

 

Jag är en glad och lyckad man

för två dagar sedan

stod jag utanför cafe opera

och ringde en vän som återigen

inte svarade

jag lyssnade på hans meddelande och

väntade på pipet

jag behövde honom

när jag förstod att det hela tiden

varit hans röst på riktigt

rämnade jag in i ett väldigt gråt.

Jag har ingen aning om varför

jag stod helt enkelt där och

storbölade

jag bölade mig in i en taxi och

bölade mig vidare hem till honom

han tog hand om mig

jag är trettiofyra år gammal

jag har alltid varit rädd för att vara ensam

nu var jag inte det

jag grät i timmar.

Dagen efter väckte Olle mig med en ballong

vi köpte vin ostar chips och mjölk

och sedan såg vi videio

det var så längesedan jag såg två

videofilmer i rad tillsammans med någon som

jag inte haft sex med.

 

 

/…/

 

Jag är en sån som vill bli omtyckt.

Min vän Olle vill också bli det.

Nästa gång jag var på Grand Hotel berättade jag

om de två männen som var rädda

för att bli gamla.

Olle fick tårar i ena ögat

han hade precis varit i Afghanistan

varje dag gav han en liten tjej några kronor

hon blev glad

sedan såg Olle henne sprängas till bitar av en bilbomb

han stod sex meter ifrån

med en kamera i ansiktet

nu grät han igen

det var bokstavligen till bitar hon sprängdes

han sa att människor är inte gjorde för att sprängas sönder

det är inte det som är idén

man tillverkar inte en Bob och tänker att

på torsdag spränger vi sönder honom

det är inte så det fungerar.

 

Vi beställer in mörk rom.

Det finns en trötthet

det finns en närvaro i smärtan

det finns en nödutgång som fungerar

den heter liv.

Olle drar ner mössan över öronen

den är av lammull

han vänder sig till sällskapet bredvid och försöker berätta

att jag är poet.

De verkar inte speciellt

begeistrade

och jag förstår dem

men återigen blir Olle ledsen

och vill gå hem.

 

 

 

 

R.I.P samt i famn större än hela jorden.

Det förtjänar du. Fan....

 

 

 

 

 

 

- - - - - - -

 

 

 

 

 

Veckans text. Efter en tågförsening.

 

 

Nör man påminns om att bekvämlighet inte utgörs av att det blir som man tänkt sig. Utan av närvaro.

 

 

 

Vi åkte fr farmor i Helsingborg kl 15. jag och min treåring. Vi skulle varit framme i Stockholm kl 22. Sent nog. Det blev kl 00.

På slutet av färden ligger min son i mitt knä. Han vänder sig upp och söker min blick. Men vänder sig bort igen. Jag inser att jag mötte hans ögon, men fortfarande tänkte på något helt annat. Att det var därför han vände sig bort igen, för att han sökte något han ändå inte fick.

Så efter 30 sekunder vänder han upp blicken igen och den här gången möts vi. Och han säger

- Pappa, jag vill krama dig.

Han sätter sig upp och läggar armarna om mig.

Och jag skulle kunna tänka på hur fasligt många gånger han sökt min blick men bara fått mina ögon. Men istället tänker jag:

precis så här kort kan sträckan vara

mellan ett ganska vanligt liv

och ett väldigt lyckligt sådant.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

veckans text. dagen efter en attack.

 

 

VI ÄR ALLA OTROGNA.

 

 

När döden slår upp i oss måste vi vända oss bort. De är en reflex. En reflex att besvärja. För vart om inte där kan vi se vår egen födsel som vad det egentligen är. Ett obstinat trots mot alla den död som omsluter oss.

 

Vi är alla små värmeljus som brinner mellan ett oändligt mörker och ett annat. I rymden som sägs vara oändlig, har ännu inget liv upptäckts. Inte heller på jorden har det funnits länge och utsagorna om att det snart är borta igen - saknar inte trovärdighet.

 

Livet som vi känner till, liknar i universum ett undantag.

Liv i ett kosmiska mått, alltings motsats.

Lägg tiden på ett band och sträckan ditt liv fläckar ner är så mikroskopisk att den statistiskt sett betraktas som icke-existerande. Om ditt liv så vore den svartaste av svarta fläckar på det vitaste av vita sidenband, hade detta band ännu betraktats som fullständigt rent. Den död som nu slår upp mot oss från Bryssel är en påminnelse om att död är det normala och varje liv ett undantag.

 

Vad kan göra oss mer förtvivlade, än att det som knappt finns, slits bort i förtid av dårar som ingenting förstått. Inte förstått att det levande är satt att hylla det levande, inte tvätta bort det.

Vi är alla otrogna.

Vi är alla en smuts av ljus på en för övrigt helt ren gravsten.

En smuts att älska.

 

Motståndet mot dårarna kan aldrig utgöras den kramp ilskan först kan försätta oss i. Motståndet kan bara utgöras av våldets motsats.

 

Motståndet är fnittret över att finnas till. Motståndet är mitt barn som skriker över hela coop forum ”mamma, jag älskar dig”. Motståndet är den patetiska dikten som du en gång rafsade ner i biologiboken. Motståndet är känslan av att dagen inte räcker till, att det finns något större än det här att sträcka sig efter. Motståndet är sorgen över att någon du älskade inte älskade tillbaks. Varje känsla du någonsin känt är ett motstånd mot döden. Inte bara glädjen, även ångesten och ilskan. Även skriket in i kudden.

 

Motståndet är tåget av upprört människokött genom city, som sträcker upp sin halsar och spänner upp en banderoll av ord mot himlen. - Vi lever, ni är döda, ni kommer inte ha en chans mot oss som flammar till och lyser upp den enda plats i universum vi känner till,

där ett barn kan sträcka sig mot en näsa

och så hårt den bara kan

- nypa till!

Det levande är satt att hyllande det levande. Genom att själv så långt det går att vara just det - levande!

 

 

 

 

 

 

 

- - - - - -

veckans text.

 

 

Är du oxå en skärmknarkare?

 

Lyssna som ljud här

 

 

god morgon jag heter bob och idag ska jag erkänna för er att jag är en missbrukare. men först ska jag berätta om

 

En mamma gjorde ett experiment. Hon satte sig och tittade på sina barn när de lekte. Varje gång de tittade på henne, satte hon ett sträck på ett papper. Det blev 44 ggr under stunden hon satt där. 44 ggr vände sig barnen om för att få bekräftelse av sin mamma, få hennes pupilltid. Exakt så behövd var hon. Och så frågade sig, vad hade hänt om de dessa 44 ggr sett en mamma som suttit och stirrat ner på sin skärm.

 

Det här läste jag på facebook. På en skärm. Min son satt och lekte bredvid. Nä, det gjorde han inte, men kunde ha gjort. Fan också.

 

Vad vill du ha mer av i ditt liv? Frågar jag mig ibland. Ofta blir svaret: mellanrum.

Min senaste diktsamling börjar med en läsanvisning. Att texten inte bör läsas på en skärm. DN tyckte det var förnumstigt. Det tyckte de förmodligen rätt i.

 

Men jag tror ju på poesin, att vi behöver den. Men som poet kan jag inte skriva någon poesi, bara dikt. Poesin kan bara uppstå i läsaren, det är där orden kan vecklas ut graderas upp - till poesi. Som ju egentligen inte är en konstform utan ett tillstånd.

(Något parkförvaltingen vet mer om många poeter än. Jag tror nämligen att parkförvaltningen skapar mer poesi i människors liv än vi poeter, de skapar de genom att ställa fram parkbänkar. Där vi kan sätta oss. ta paus. Och istället för att gå förbi, uppleva.)

 

Poesi behöver mellanrum.

 

Jag sitter på bussen och längtar efter mellanrum men vips sätter händerna igång, likt knarkarens händer som söker sig mot nålen har de tagit upp min smartphon utan att jag ens hunnit bestämma mig för det.

Och så sitter jag där, och klickar sönder stunden.

 

Jag säger att jag längtar efter mellanrum. Men i partkiken gör jag allt för att utrota dem. Jag är nämligen en missbrukare. Det har jag läst. Det var ingen munter läsning.

 

När jag sitter framför skärmen händer två saker. Kortisol och adrenalinhalten ökar. Det är samma sak som händer när vi befinner oss under hot.

Det andra som händer är att man för varje ny skärmbild får en kemisk kick.

Vilket skapar ett beroendesystem som ständigt dopaminbelönar hjärnan vid nya intryck. Det i sin tur får hjärnan att ständigt leta efter en extern stimulation. Jag blir alltså beroende av att undvika mellanrummen, blir beroende av att undvika mig själv

En forskare har visat att det räcker att höra mobilen plinga till, så sänks ens intelligens med tio enheter.

Om man är en sån som tänker ”åh, allt kommer lösa sig, bara jag blir lite dummare, då är det jättebra att slösurfa. inte annars.

 

Och tråkigheterna slutar inte där.

Klickandet puttar en bort från högra hjärnhalvan in i den vänstra. Det är i den högra halvan känslan av meningsfullhet sitter. Men den puttas man alltså bort ifrån. Om man tycker: åh mitt liv känns alldeles för meningsfullt: är det bra att klicka. Annars bara dumt.

Typiskt trist om du frågar mig. Och tristare blir det. Men det gör inget. För det kan man glömma bort.

För Glenn Wilson, tidigare professor i psykologi, har påvisat att de kognitiva förlusterna av multitasking försämrar minnet mer än långvarigt mariujanarökande.

När jag sitter där och till synes helt oskyldigt fingrar på min skärm på bussen sysslar jag alltså med något som är farligare än hasch.

Och dessutom kanske mitt i rusningstid på bussen, kanske barn sitter bredvid och ser det. Ähhhh , det är inte bra.

 

Själv säger jag ”Den här texten bör inte läsas på någon skärm”

Skriver jag och slår sedan igen min dator. Får en stunds panik. För hur vad det nu man gjorde, när man inte gjorde något?

 

Log out tune in.

Dela nu upp er i smågrupper och prata om det här.

 

god morgon.

 

Lyssna som ljud här

 

 

 

 

veckans text.

 

Jag var nyss hos malou på televisionen. Fick frågan om drömmar, i bemärkelse relation. Malou tycker ju om att prata relation. Jag blev blank. Kändes som om jag inte alls hade någon dröm angående relationer längre. Att jag väldigt länge hade det. En dröm om kärnfamilj och kvittrande morgnar där cornflakes var dränkta i en känsla av en slags självklar tillhörighet.

Det var en dröm som ställdes in. Graderades upp eller ner till ett slags ständigt problemlösande projekt. En dröm som då den äntligen skulle infrias, istället började likna ett jättelångt försvarstal.

Och till de två vuxna som satt där den vackra trerummaren i centrala Malmö skulle jag nu vilja böja mig in och säga ”ingen av er var övergivna. det bara kändes så”.

Men det var aldrig denna känsla av övergivenhet vi pratade om. Utan om vem som inte hade dammsugit. Typ.

Som om det viktigaste i vårt liv blev det som inte hände.

Och det som inte hände var alltså något praktiskt.

Trodde vi.

Och ju mer vi försökte lösa det praktiska, ju mer vi kidnappades av det, ju mindre tillhörighet och desto mindre gemensamma andetag.

Ju mindre av just den vardagens MAGI som vi trodde oss ha valt.

 

Separationen blev för oss båda en befrielse och det jag då längtade efter, var inte att bli ihop med någon annan. Utan att återigen få bli ihop med mig själv.

Att inte leva ett liv som mest tedde sig som en rekyl från en annan människas besvikelse.

Min dröm var inte att äntligen få räcka till för någon annan.

Utan att få räcka mig in i mig själv. Räcka mig in och till.

 

Så ja, Malou, jag glömde att jag faktiskt har en dröm. En dröm jag som av en händelse formulerat i en dikt.

En dröm om det som många kallar ”den villkorslösa kärleken”. Som min terapeut säger är den enda egentliga kärleken.

Och det är ju lätt att påstå.

Där det man älskar inte är det man får av den andre. Där älskandet dörför inte upphör när man tror att man inte längre får det.

Ett älskande som inte riktar sig till den andre människans prestation - för att få finnas.

Ett älskande jag inte vet om jag ens varit i därheten av.

Förutom i korta ögonblick.

Ett av dessa ögonblick blev en av de få självbiografiska dikterna i min bok och här är den.

Ps, kära Malou, förlåt om jag spelade ”svår författare som bara vill prata om min bok och inte om mig själv”, förlåt att jag glömde min människa.

 

 

Inget av det där orkade ni med.

 

 

Och allt det ni trott vara kärlek

som visade sig vara ett simpelt köpslående

att de du trodde ha älskat dig

bara älskade vad de fick av dig

 

all denna närhet bortslösad.

 

Inget av det där orkade ni med.

Orkade inte tro

att den andre skulle svepa bort

den uråldriga känsla av skevhet

som fostrats in i era kroppar.

Orkade inte tro

att den andra fanns till

för att släta ut rynkorna

i era egna inre organ.

 

Orkade inte fläcka ner några lakan

med sagor om skuld och frälsning

myter ni samlat på er

låtit tynga ner era stamträd

knäcka gren efter gren

tvingat er till besvikelse.

 

Ni bara låg där

lät millimetrarna mellan er

förvandlas till en närhet så spröd

att den aldrig skulle kunna försvinna

eller förväxlas.

 

Ni fingrade er in i er

bjöd in rädslorna

bände upp urgamla föreställningar

stirrade på svarta fågelungar

som kurat ihop sig i era navlar

innan ni millimeter för millimeter

tog er tillbaks

erövrade er själva

besteg.

 

Allt det här förmådde ni

men ni orkade inte att lyfta ut er dröm

om den andre

för att lägga den mellan er

det var bara ni två där

 

precis så utlämnade.

 

 

 

 

 

 

--

 

 

 

 

tanke för dagen

 

Varje dag hjälper miljoner människor andra människor.

Varje dag blir någon tårögd av tacksamhet, varje dag arbetar tusen och åter tusen hjälparbetare över hela världen med ett enda uppdrag: göra världen lite bättre, hälla in hjälp till de som hjälp behöver.

 

Det finns fler hjälparbetare än terrorister. De kommer inte få rubriker. Ändå gör de skillnad.

I verkligheten är det sällan så mörkt som i rapporteringarna om den.

 

Vi har alltid föredragit de berättelser som skrämmer oss. Det är ett aber. .

Viken dag som helst i Sverige, är det fler människor som lägger ner en peng i romens hand, än som knyter sin egen för att slå. Vilken dag som helst i världen, är det fler som ler mot en främling, än som hugger huvudet av den. Ondskan är så ovanlig, att den blir en nyhet.

Godheten är så väldigt vanlig, att den inte blir det.

Bara i Sverige finns 370 aktiva hjälporganisationer.

 

Media har aldrig skildrat det normala, media rapporterar om anomalierna. Det är just så det ska vara.

Men tro inte för ett ögonblick, att redaktörernas urval är tänkt att skildra verkligheten representativt.

Hur många löpsedlar hur det skrivit om hur normalt allt är?

Hur många av världens prisbelönta journalister, har riskerat allt, för att gräva fram en fördold godhet?

Näe.

Det kanske inte heller deras uppgift. Det är ett jobb du själv får göra.Ta makten över din blick.

Se mot det håll du behöver se.

Ge dig det du behöver, för att orka.

 

I verkligheten finns ett helt annat slags lågmält ljus, än i berättelsen om den.

Om detta må du själv berätta!

Ta makten över din blick.

Ge sedan bort denna blick till någon som behöver den.

 

Idag kommer miljoner människor, kanske miljarder, göra något för någon annan,

utan att ha en tanke på varför. Det här helt enkelt så vi fungerar.

 

Ondskan är en anomali. Små hypade skärvor av mörker. Ibland sätter vi fast dessa skärvor framför våra ögon och undrar varför vi plötsligt blev så trötta.

Ibland måste man låta dessa skärvor ligga kvar på marken.

 

Och ägna sig åt den vidare verklighet där den lågmälda godheten

går runt på gator i sju världsdelar och 246 länder.

 

 

Och det troligaste av allt

är att en av dessa lågmälda godheter

-är du.

 

 

 

 

NY DIKTSAMLING

28 JANUARI!

SE EN KORT FÖRELÄSNING OM ATT SÄGA HEJ. (ENGELSKA)

Copyright © All Rights Reserved